Matmissbruk, självförtroende och tiden innan...

Jag har kommit på att jag igentligen inte har skrivit så mycket om tiden innan jag började min viktminskning. Det har jag inte gjort dels för att jag är så inne i min viktminskning så det finns inte så många tankar över till annat men också för att det är jobbigt att erkänna hur illa det egentligen var, både för mig själv och andra. Det är jobbigt att sätta sig ner och tänka på hur det var. Jag försökte dölja det utåt men det syntes ju verkligen på min kroppsform att jag åt mycket mer än vad som är normalt.
 
Matmissbruk
Jag har allt eftersom tiden gått mer och mer börjat inse att det var ett matmissbruk jag hade. Jag vet inte om en läkare skulle kalla det för det, men för mig är ett missbruk då man inte kan hålla sig ifrån det, man stoppar i sig maten av andra anledningar än att man är hungrig. Så för mig personligen så ser jag det som att jag var matmissbrukare. Oftast åt jag inte bara för att jag var hungrig, jag åt när jag hade tråkigt, när jag mådde dåligt, när jag var glad och ja hela tiden så fort jag hade chansen. Vad jag åt spelade mindre roll, bara maten kunde göra mig riktigt, riktigt mätt. Om mättnads känslan inte uppstod kände jag mig tom även om jag precis ätit. Jag verkligen tryckte i mig maten, hetsåt, tills jag var så mätt så det kändes som jag skulle spricka och då tog jag fram godis! Hela tiden ville jag ha något att tugga på och om jag inte hade det så skaffade jag det. Det var inget alternativ att sitta hemma en kväll utan "något gott". Jag åt i smyg, och jag tror att det är där det börjar bli farligt, om man äter så mycket att man till och med skäms över det, då har det verkligen gått för långt. När jag var bland folk åt jag en lagom portion men när jag kom hem kunde jag laga mer mat trots att jag nyss ätit. Det jag var ute efter var mättnadskänslan. Och efter att jag stoppat i mig allt detta mådde jag så klart dåligt både fysiskt och psykiskt. Efteråt mådde jag sämre än innan!
 
Självförtroende
Mitt själförtroende var nere i den absoluta botten. Det kan inte ha funnits någon som trodde så lite på mig som jag själv gjorde. Det var mycket jag inte klarade av, som jag inte var tillräkligt duktig för. Aldrig tog jag åt mig om någon sa att jag hade gjort någonting bra för de sa det ju bara " för att vara snälla".
Jag kollade aldrig efter killar eftersom jag visste att det inte fanns en chans att någon skulle tycka att jag var fin. Jag har aldrig brytt mig om vad "den snygga killen" tänkt om mig eftersom jag har vetat att han tycker att jag är tjock och ful.  Jag har inte ens varit intresserad eftersom jag inte skulle kunna acceptera att någon skulle tycka att jag var fin eftersom jag visste att jag inte var det.
 
 
Det var lite jobbigare än jag tänkt mig att skriva om det här så nu får det räcka för den här gången.
 
You can do it!
 
 
 
 
 


Kommentarer
Linda

Starkt av dig att våga berätta om det. Jag hoppas dina känslor förändrats idag

2012-07-17 @ 18:13:59
URL: http://goingsmaller.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Minusfemtiotvåkg

Välkommen! Här kan du följa min resa från 112 kg till min målvikt, 60 kg. 2012 bantade jag bort 42 kg. 2013 års nyårslöfte är att väga under 60 kg nästa nyår.

RSS 2.0